Dokumentären Medaljens pris i Sveriges Television visar elitaktiva friidrottare, den ena mer skadad än den andra, i jakt på fler och ädlare medaljer. Medaljens pris bygger på en undersökning av elitaktiva friidrottare som visar att de flesta har skadat sig allvarligt under sin tid som elitidrottare och nästan samtliga har haft överbelastningsskador. Är skadorna ett pris en elitidrottare måste betala för att nå framgång? Enligt dokumentären och undersökningen är svaret ja. I friidrott. Hur är det i orientering? Är det medaljens pris? Landslagsläkaren Mia Jodal tror inte det. Skogssport har träffat henne och flera löpare som både är och har varit skadade.
Undersökningen har genomförts bland samtliga friidrottare som varit aktiva mellan 1998 och 2011 och som har tagit medalj i SM i grenarna löpning, hopp och kast. Den visar att 54 procent har skadat sig allvarligt under sin tid som elitidrottare och nästan nio av tio uppger att de har fått överbelastningsskador. Mest anmärkningsvärt är kanske att nästan alla (92 procent) fortsatte att träna och tävla under tiden de var skadade. Dokumentären handlar om friidrott och undersökningen visar att medaljens pris är högt.
Hur är det inom orientering?
– Relativt sett är skadorna inom orientering ganska få. Det finns statistik som visar att orientering har en fördel jämfört med ban- och långdistanslöpning sett till antalet överbelastningsskador. Orienterare väljer ofta ett mjukare underlag och tränar mer varierat. Däremot kanske risken att drabbas av mer akuta skador i terrängen är större, säger Mia Jodal, medicinskt ansvarig för det svenska landslaget.
Det är viktigt att skilja på orientering i allmänhet och orientering som elitidrott. Elitaktiva, oavsett idrott, löper en stor risk att drabbas av skador då elitidrott handlar om att pressa sin kropp till det yttersta. För motionärer på alla nivåer är vinsterna med att orientera betydligt större än riskerna att drabbas av skador. För elitlöpare däremot, är det en ständig balansgång och ett finlir att hela tiden försöka att hålla sig på rätt sida om gränsen.
Marcus Millegård hade en fin säsong 2010 med femteplatsen på VM-långdistansen som den absoluta höjdpunkten. Men efter säsongen kom han över på fel sida gränsen. Tusentals tröstlösa tåhävningar och 19 expertutlåtande senare är han på god väg tillbaka. Men bakslag längs vägen har fördröjt processen. Det hela började med VM-förberedelser inför 2011. I Frankrike väntade rejält stenig terräng och för att vänja fötterna sprang Marcus mycket i isig och stenig terräng på hösten och vintern. Det blev för mycket.
– Det kändes som en vanlig stukning, fast jag mindes inte att jag hade trampat snett. Efter att ha försökt tejpa foten utan att det hjälpte sökte jag hjälp, berättar Marcus Millegård.
Men ingen kunde slå fast vad som var fel. Först. Efter många om och men konstaterades att ledbanden i höger fot var uttänjda. Det i sin tur gjorde att foten inte orkade med belastning vilket ledde till överansträngda peroneussenor. Vilket i sin tur försvagade vadmuskeln.
– Eller enkelt uttryckt, ingenting i höger fot fungerade som det skulle, säger Marcus.
Ungefär samtidigt som Tiomila 2011 opererade han foten och började sin långa väg tillbaka. De första fyra veckorna fick han inte träna en minut på grund av infektionsrisken och sedan handlade det om en succesiv ökning.
– Allt gick långsammare än vad alla hade trott och även om jag var rätt motioverad i början så var det en otroligt tuff period. Cykel är inte superkul 10 gånger i veckan även om jag försökte varva cykelpassen med styrketräning och övningar för foten.
Marcus bor i Halden och även om han försöker träna så mycket som möjligt utomhus har det blivit många timmar på stadens gym Spenst. Vi sitter i gymmets reception och pratar, Marcus ser sig omkring och säger:
– Jag har nog varit här i stort sett varje dag det senaste året.
Marcus har drabbats av bakslag, det ena värre än det andra. I oktober i fjol sprang han ett par löppass för mycket och tvingades backa flera månader. Inför årets säsong kände han sig bättre och bättre hann precis ”bli klar” till Tiomila som han vann med sitt Halden.
– Jag sprang den sträcka som man brukar sätta de sämsta på och jag var inte helt bra då, men det kändes ändå helt okej, berättar han.
Under våren hade han en bra period och åkte till Finland för att springa Jukola mer motiverad och inspirerad än på länge. Men 800 meter från startpunkten på den fjärde sträckan sa det stopp. Eller inte.
– Min första tanke var att jag hade förstört ett års rehab inom loppet av en millisekund och det var egentligen idiotiskt att fortsätta springa, säger Marcus, som tog sig i mål och hade tappat 14 minuter på täten. Haldens segerchanser var borta och, ännu värre, Marcus fot var förstörd. Igen.
– Då trodde jag att jag hade sprungit för sista gången och det trodde även min sjukgymnast. Jag kunde inte gå på tre veckor och det är det tyngsta bakslaget jag har haft i karriären. Det var så abrupt.
Under sommarmånaderna resonerade Marcus lite annorlunda när det gällde träning. En månad efter Jukola kunde han cykla obehindrat och med en nyinköpt mountainbike körde han i skogen, mest för att det var kul. Han jobbade den 29 juli. Dagen då VM-långdistansen avgjordes.
– VM gav jag upp hoppet om redan i januari. Då reviderade jag mitt mål till att kunna springa en tävling i full fart.
Ett mål som i jämförelse med mål om medaljer och mästerskap känns fullt nåbart. Men ändå långt borta. Nu är målet VM-långdistansen på tallhed i Finland. Att det är tallhed gynnar Marcus, eller snarare hans fot, något han insåg när landslaget var där på träningsläger nyligen.
– Jag är helt säker på att jag kommer att kunna springa för fullt i den terrängen och jag satsar på att ta medalj på VM.
Marcus kunde köra för fullt redan på VM-lägret i Finland, något han inte kunde på Norska mästerskapen nyligen när han blev femma, sju minuter efter.
– Jag tror att jag hade varit två minuter efter med en frisk fot, så jag har en bit kvar till toppen. Jag försöker intala mig själv att ta det lugnt, speciellt i utförsbackarna och det gjorde jag på NM. Där tappade jag mycket tid.
Just tålamod är något Marcus skulle vilja ha mer av. Fast ändå tycker han att han har haft skapligt tålamod den här gången och låtit allting ta den tid det har behövt.
– Den här gången har jag inte gjort de vanliga klassiska misstagen, haft för bråttom tillbaka eller inte sökt hjälp. Jag har unnat mig både läkarbesök och tagit det lugnt. Därför förtjänar att snart att bli bra igen, säger han.
Är det värt allt slit?
– Nej, absolut inte. Jag har trott att jag skulle kunna bli bra och att det skulle ha gått mycket fortare. I perioder har det varit väldigt svårt att hitta motivation eftersom det inte har gått att se något slut på det.
Målet har även förändrats och nu tänker Marcus inte så mycket på VM-medaljer utan skulle bara vilja kunna springa i skogen två timmar, gärna med hög fart. VM-långdistansen på tallhed är ett mål just nu, men Marcus är samtidigt ärlig:
– Om inte min fot är helt bra och klarar att springa i alla terrängtyper kommer jag att lägga mig på en annan nivå efter nästa sommar. Då är det inte värt allt slit längre.
Men han hoppas att det ska gå och då är ett stort mål nära honom och Halden rent geografiskt. VM på hemmaplan i Strömstad-Tanum 2016.
– Det var delvis därför jag flyttade hit. Det är en terräng som normalt sett passar mig väldigt bra. Är foten bra ska jag vara med.
Även om orientering är en sport med förhållandevis få skador så är många elitlöpare skadade till och från.
– En dum sak med orientering är att det går att hävda sig utan att vara ”bra”. Till skillnad mot andra idrotter tror jag att det i orientering är lättare att välja att träna och tävla fast man inte är helt 100, säger Marcus Millegård.
Mia Jodal är inne på samma linje och menar att det i många sammanhang inom orientering är lätt att ryckas med i träning i hög fart fast det egentligen vore på sin plats med en vilodag.
– Den största skaderisken är en gammal skada, säger Mia Jodal.
Rehabiliteringsträning är inte den roligaste träningsformen som finns och många slarvar, får återfall, slarvar och drabbas av ytterligare överbelastningsskador.
– Det är vanligt att sluta köra rehab så fort det är möjligt att börja med löpning och vanlig träning. Men det gäller att inte bara köra det ena eller det andra utan att växla och att fortsätta med rehabilitering och skadeförebyggande träning även om man anser sig vara helt bra.
Förändring är en annan risk och Mia Jodal berättar om när det för något år sedan blev populärt för orienterare att träna banlöpning. På mindre än en vecka fick Mia då ta hand om tre stressfrakturer i framfoten.
– Sprintdistansen och många mästerskap i kontinental terräng har gjort att fler och fler springer på bana och kör löpskolning. Det vore intressant att se om det finns ett samband mellan den förändringen och överbelastningsskador.
En förändring av underlag och att börja träna inomhus med hög intensitet, kräver en övergångsperiod och det gäller att börja lugnt. Det låter självklart, men det är det inte alltid.
– Många vet mycket om träning och skador men det inte alltid helt lätt att använda kunskap i praktiken, säger Mia.
Att orientering är en individuell idrott utan den tränarsupport som många lagidrotter har är både positivt och negativt. Givetvis är det bra för de aktiva med ett stort team runt sig samtidigt som det inom orienteringen ställs höga krav på de aktiva att ha kunskap om sin kropp och om träning. Landslagslöparna har ett team med läkare, sjukgymnaster och naprapater som är med på läger och mästerskap. Utöver det har respektive löpare sitt eget kontaktnät. Mia har dock regelbunden kontakt med flera av landslagslöparna och de ringer henne när de har problem. Hon är ansvarig för landslaget medicinska team där fyra läkare är involverade; Björn Salomonsson, Patrik Martner och Pär Herbertsson. Den sistnämnde har i allra högsta grad varit involverad i Kajsa Nilssons karriär.
– Pär har varit med på hela min resa. Han har opererat mig, satt in skruvar och tagit ut dem, säger Kajsa Nilsson, vars orienteringskarriär helt och hållet har styrts av skador.
Det började när Kajsa sprang sitt näst sista år i juniorklassen. Efter att ha dominerat hela säsongen som 19-åring med framgångar både på junior-VM och SM blev hon uttagen till A-landslaget.
– Med facit i hand borde jag inte ha åkt på det lägret, för det var då det började, berättar Kajsa.
Kajsa hade ont, men körde på och ville visa framfötterna i landslaget. Att vara där och se och lära var inget för Kajsa. Hon ville vara bäst.
– Jag har hela tiden kört på för fullt och aldrig riktigt lyssnat på min kropp.
Efter den första överbelastningsskadan borde hon ha vilat mer. Istället försökte hon ”ta igen” förlorad tid efter den första skadan och började träna mer. Och mer. Och ännu mer. Och pang, så var den första stressfrakturen där och när hon satt med gips hemma i soffan när hennes stora mål JVM avgjordes.
– Det var det värsta som hade hänt mig och hela världen rasade. Fram till dess hade hela mitt liv kretsat kring orientering och att jag skulle bli bäst i världen.
Nu ser Kajsa det med andra ögon och menar att den skadan förändrade hennes liv till det bättre.
– Från den dagen har jag varit tvungen att bygga upp ett liv vid sidan av orienteringen och det är tack vare skadorna som jag har det liv jag lever idag.
Kajsa visste att hon var bra och att hon hade kapacitet att bli bäst i världen. Men att hitta den där balansen och ligga på rätt sida har varit svårt.
– Många gånger borde jag ha stoppat långt tidigare och jag önskar att någon hade sagt det till mig. Fast i ärlighetens namn vet jag inte om jag hade lyssnat. Jag nöjde mig inte med att vara bra utan ville vara bäst. Bäst i världen, säger Kajsa.
Hennes kropp har dock inte orkat med och små felbelastningar har lett till en förslitningsskada, som i sin tur har lett till en annan och ytterligare en.
– Jag har alltid varit stark muskulärt och hjärtmässigt, men har kanske inte haft anlag nog för att klara alla de påfrestningar som elitidrott innebär. Dessutom har jag varit för tuff mot mig själv många gånger och det har lett till den ena stressfrakturen efter den andra.
Stressfrakturor kommer ofta efter förändningar, i träningsupplägg, underlag och liknande.
– Ett tydligt exempel var amerikanska militärer som började gå flera timmar om dagen i kängor. Få av dem hade tränat innan och efter en tid upptäcktes massor av stressfrakturer, berättar Mia Jodal.
För att undvika stressfrakturer, som många gånger efterföljs av ytterligare en eller två, är att utgå från varje löpares egna förutsättningar. Annars är det lätt att de återkommer och Kajsa är ett tydligt exempel på det. Hon hade bara ett skadefritt år som senior. Ett enda. 2006. Då gick allt bra och hon var 11 sekunder från att vinna VM.
– Känslan där och då. Att stå på startlinjen, vara i form och veta att det är nu det gäller, den slår allt. Och den gör det värt allt slit, säger Kajsa.
Idag ser hon skadorna som något positivt och är övertygad om att Halden inte hade varit hennes bostadsort idag om hon inte hade drabbats av alla skador.
– Jag var skadad när jag flyttade hit och var tvungen att skapa mig ett liv vid sidan av orienteringen. I perioder när jag har varit skadad har jag varit helt utanför orienteringsmiljön och studerat, jobbat med breddidrott och framför allt lärt känna mycket folk. Jag har kunnat bygga en fin bas under mina skadeperioder.
Idag jobbar Kajsa som högstadielärare i Halden och undervisar i matematik, gymanastik samt konst och hantverk. Sedan hon slutade satsa våren 2010 har hon varit ganska långt ifrån orienteringsvärlden. Sakta men säkert har suget börjat komma tillbaka och i våras sprang hon en sträcka på Tiomila och nu är hon ungdomstränare i Halden.
– Jag njuter av att kunna vakna på helgen, dricka kaffe och ta det lugnt hemma. Att åka på orgainserade tävlingar och att behöva prestera hela tiden saknar jag inte alls.
Den senaste perioden har varit tuff för Kajsa på många plan. För ett år sedan gick hennes pappa bort och han har varit med Kajsa hela hennes karriär, som pappa, som tränare och som klubbledare i FK Göingarna.
– Det har satt perspektiv på saker och ting. Jag uppskattar mitt liv här och jag lever gott trots att jag aldrig blev världsmästare.
Även om Kajsa haft problem med både rygg, höft och hand så är det fot- och underbensskadorna som har varit flest och värst.
– Överbelastningsskador i underben och fötter är vanligast eftersom de belastas hårdast. Framför allt problem i häl och hälsenor är vanligt, säger Mia Jodal.
En hälseneruptur, som Daniel Hubmann drabbades av och även Karolina A Höijsgaard, är en förhållandevis ovanlig orienteringsskada medan ”lindrigare” häl- och hälseneproblem i form av överbelastning är något som många drabbas av.
Är tåhävningar något som skulle kunna råda bot på det?
– Jag önskar att jag kunde säga att om alla gjorde tåhävningar så skulle hälseneproblemen minska. Så enkelt är det inte och en undersökning gjord nyligen visade ingen sådan effekt. Jag vill dock tro att en bra vadmuskulatur minskar problematiken.
Orienteringsskorna är intressant ur skadesynpunkt och då framför allt om man tittar på häl och hälsenor. Många orienteringsskor är hårda i hälen och trycker på slemsäckarna. Ibland går hälkappan rakt in i hälsenan och trycker på den och en del modeller har orsakat en översträckning av hälsenan.
– Det pågår utveckling av orienteringsskor och där finns helt klart en hel del att göra. Orienteringsskor i sig är heller inte speciellt stötdämpade, men att springa i joggingskor med mer dämpning ger en annan problematik, säger Mia Jodal.
Av de akuta skadorna är fotledsskador allra vanligast inom orientering. Det visade en undersökning som gjordes i samband med O-Ringen i Göteborg 2004. Mia tror att det går att minska fotledsstukningarna med förebyggande träning och har tillsammans med naprapaten Mattias Åberg tagit fram ett enkelt program med balans- och koordinationsövningar som landslaget har arbetat med i ett drygt år.
– Programmet togs fram inför VM i Frankrike och den väldigt steniga terräng som väntade löparna där. Då ville vi träna fotlederna för att löparna skulle känna sig trygga att springa där.
Efter varje fotledsstukning är det tuffare att komma tillbaka.
– 10 procent av de som stukar foten återfår aldrig stabiliteten, men övriga borde kunna komma tillbaka med rätt rehabilitering och fortsatt förebyggande träning, säger Mia.
Ett förebyggande träningsprogram är en sak. Att lyssna på kroppen är en annan.
– Det är många faktorer som spelar in om en löpare får vara skadefri eller inte. Dels krävs rätt anatomi och rätt gener för att klara elitidrott på allra högsta nivå. Dels krävs en förmåga att kunna lyssna på kroppen och hitta balansen för vad den klarar av. Det är svårt men många klarar det bra och skador är definitivt inget pris en elitidrottare måste betala, säger Mia Jodal.