När den norska skidåkaren Karina Hollekim kombinerade sina två stora passioner i livet; extremskidåkning och base jump gav det henne den ultimata upplevelsen. Men 2006 förändrades allt när hon kraschade i marken i över 100 kilometer i timmen. Trots att läkarna sa att hon aldrig mer skulle kunna gå är hon idag tillbaka i lössnön. Den hon älskar över allt annat.
Karina Hollekims äventyrliga liv började tidigt och hennes pappa är den största anledningen till det. Karina berättar om när hon knappt var två år gammal och hennes pappa skulle ha hand om henne. Efter att ha klippt två hål i en gammal ryggsäck satte han Karina i den. Med benen dinglade ur ryggsäcken och bara huvudet som stack ut satt hon sedan i ryggsäcken på hans rygg när han klättrade.
– Han har berättat att jag blev lite rädd när jag hängde där 15-20 meter upp men att han då sa till mig att alltid titta uppåt, säger Karina, som tittade upp, långt upp, något hon har fortsatt med hela livet.
Med sin äventyrliga pappa, som älskar klättring och skidåkning hade hon ingen typisk ”A4-barndom”.
– Saker som många normalt är rädda för var en del av vår vardag.
Även skidåkningen kom tidigt in i Karina liv och så fort hon hade lärt sig svänga i pisten körde hon och hennes pappa i lössnön bredvid. Alltid.
– Jag har ärvt väldigt mycket av min pappa och det är jag tacksam för. Framför allt att ha en passion för något och verkligen brinna för det betyder väldigt mycket.
Karina fick sitt första kontrakt som friåkare när hon var 16 år gammal och levde sitt drömliv. Hon fick åka runt till världens alla hörn och åka lössnö och filmade mycket med bland andra Jon Örarbäck, Sverre Liljequist och resten Swedish Posse-gänget. Det var dock inte nog.
– Precis som alla barn hade jag en dröm om att kunna flyga och en längtan efter att gå ut över kanten.
(Nåväl, nästan alla barn, reds anmärkning) När hon var i 20-årsåldern såg hon en dokumentär om base jump och ett frö hade planterats. Det skulle dock dröja många år innan hon förverkligade drömmen om att flyga.
– Först krävdes många fallskärmhopp och det var dyrt. Jag hade inte pengar då och att satsa på att hoppa hade gjort att jag fått välja bort många månaders skidåkning, vilket jag varken ville eller kunde då.
Men möjligheten kom och efter att först ha hoppat en del fallskärm åkte Karina till USA för att prova att hoppa. Hon fastnade direkt för base jump, som enkelt uttryckt är hopp med fallskärm från byggnader, broar och andra fasta objekt och ägnade vintrarna åt att åka skidor och somrarna åt att hoppa base jump.
– Skidåkning och base jump är mina två största passioner i livet och att kombinera de båda är den ultimata upplevelsen, berättar hon.
Karina åkte därmed tillbaka till USA för att lära sig hoppa base jump – med skidor. Det är både väldigt mycket svårare än vanliga base jump och även farligare med tanke på den tyngd som skidorna och pjäxorna innebär.
– Det är dessutom svårt att få till en bra take off på skidor. Jag gillar att hoppa stora klippor på skidor, men kickers och andra hopp har aldrig varit min grej.
Inför sitt första base jump med skidor på fötterna, som även var det första base jump på skidor någonsin som en kvinna har utfört var hon extremt nervös. Men hoppet gick bra och det gjorde även nästa och nästa och nästa.
Hur galen är du?
– Jag ser inte mig själv som galen, men för en person som står utanför kan jag förstå att det jag håller på med verkar fullständigt galet. Och visst, jag kanske har gränser som är lite annorlunda än de flestas men galen, nej det är jag inte.
Karinas syn på gränser, rädsla och smärta är förmodligen också annorlunda än de flestas.
– Att slå sig är inget som rör mig särskilt mycket. Jag fick redan som liten lära mig att slå sig inte är något negativt.
Men det finns gränser. Karinas svåra olycka 2006 var något annat och hennes bergrepp för smärta, rädsla och gränser förändrades där och då. En felfunktion på hennes fallskärm gjorde att den började spinna i luften. Karina visste direkt vad som var fel eftersom hon haft vänner som dött efter att ha kraschat i liknande situationer.
– Jag tänkte direkt att nu kommer jag att dö. Det här är slutet, berättar hon.
När Karina träffade marken gjorde hon det i över 100 kilometer i timmen och det ska inte gå att överleva en sådan krasch. Men istället för att slå i marken träffade hon en sten och där tog det stopp. Stenen förstörde allting från höfterna och ner men gjorde att hennes huvud och rygg klarade sig.
– Stenen är enda anledningen till att jag överlevde, säger Karina och tillägger:
– Man ska ha lite tur.
Hon minns allt. Själva hoppet, kraschen och sedan att hon ser sina ben som ligger där bredvid henne. Hon minns även att hon funderar på om det är så här det känns att vara död.
– Sedan kommer den, smärtan. Som jag aldrig tidigare har känt och som gjorde så ont att jag inte klarade av att skrika eller någonting.
Innan hon svimmade hann hon tänka på smärtan, som trots att det var det mest brutala hon någonsin hade känt gjorde henne tacksam.
– Den var en bekräftelse på att jag levde.
Två dagar senare fick hon ett besked som nästan var värre än själva kraschen; du kommer aldrig att kunna gå igen. Men läkarens ord blev på sikt som tändvätska för Karina som ville visa att han hade fel.
– Vem tror han att han är, tänkte jag. Han känner inte mig och kan inte tala om för mig vad jag kan och inte kan.
Men vägen var lång. Mer eller mindre allting i benen var trasigt och bara i det högra benet hade hon 21 öppna frakturer.
– Den första tiden på sjukhuset handlade inte om något annat än att bli normal. Det var en märklig känsla, från att ha kämpat för att vara speciell och ha gjort ”onormala” grejer hela mitt liv var nu normal det enda jag ville bli.
Efterhand förändrades målet och långt innan Karina visste om hon någonsin skulle kunna gå igen satte hon upp sitt första långsiktiga mål: Jag ska åka skidor ner för en orörd fjällsida. Inte bara kunna gå. Inte bara kunna åka skidor. Utan. Skidor. Orörd. Fjällsida. PUDER. Och här kommer svaret på frågan om hur galen Karina Hollekim är. För att bestämma sig där och då för att målet är att åka puder och att komma tillbaka till den skidåkning hon älskar är betydligt mycket mer galet än att slänga sig utför ett stup med skidor på fötterna och fallskärm på ryggen.
Fyra år efter kraschen uppnådde hon sitt mål och åkte ett par åk i Hemsedal.
– Det var en förlösande känsla som inte går att beskriva. Att förverkliga det som jag hade kämpat för så länge.
Trots att hon var väl förberedd var hon otroligt nervös och när hon steg ur sittliften på toppen och provade några små små svängar på toppen visste hon inte alls hur benen skulle reagera.
– Men att ha skidor på fötterna kändes nästan mer naturligt än att gå, berättar hon.
Kraschen har dock satt sina spår och Karina kommer aldrig att kunna åka skidor som hon gjorde förut. Men det gör ingenting.
– Jag har bara velat komma tillbaka till en nivå där jag kan åka skidor med mina kompisar. Där är jag idag och det är jag verkligen nöjd med.
Hon vet samtidigt att gränserna har förändrats och att hon idag mer eller mindre inte får ramla. Hon har heller inte styrka nog för att satsa och åka offensivt. Men det gör ingenting.
Hoppa däremot, det kommer hon aldrig att göra igen. Att kasta sig själv utför ett stup skulle hon kanske klara av, men man måste ju landa också.
– Jag har lagt drygt fyra år av mitt liv på att komma tillbaka och skulle inte klara att en liknande rehabiliteringen ännu en gång. Dessutom har jag blivit mer rädd och fruktar mer efter kraschen än vad jag gjrode förut. I ärlighetens namn vet jag faktiskt inte om jag skulle ha vågat hoppa.
Karina har inga storslagna drömmar just nu och det är något hon trivs med:
– Jag vill bara njuta och umgås med familj och vänner. I hela mitt liv har jag haft drömar och mål och velat förverkliga det ena eller det andra. Nu är det istället min tur att ge tillbaka till alla som har stöttat och hjälpt mig att förverkliga alla mina drömmar.
Karina Hollekim
Ålder: 36 år.
Bor: I Oslo.
Sysselsättning: Tidigare extremskidåkare och base jumper som nu föreläser om sin resa och hur hon har uppnått sina mål genom att följa sin dröm och sitt hjärta. ”Som skidåkare hade jag aldrig pratat inför folk. Det är märkligt med livet. När du stänger en dörr, öppnas två andra. Därför är jag på ett sätt tacksam för min olycka. Den har lärt mig mycket och jag hade inte varit den jag är idag utan den.”
Karina har även skrivit den självbiografiska boken Den vidunderlige fölelsen av frykt tillsammans med Odd Harald Hauge.