… och det blev jag påmind om under dagens intervju med Daniel Richardsson. Och om intervjun igår var den roligaste på länge, var kanske dagens ännu roligare. Och ja, Daniel är faktiskt ganska kul. Och ja, han var jäkligt besviken efter VM. Hur besviken och vad det är som gör honom så kul får ni vänta på. Länge.
Det känns som att reportaget om Daniel och om livet som skidåkare aldrig blir klart. Och lite så är det. Hur ofta tar jag mig tid att göra ett reportage under ett helt års tid? Frågan är väl snarare varför jag inte gör det oftare. Det är ju fantastiskt kul att få följa någon under lång lång tid och därmed verkligen få en chans att ”lära känna” eller i alla fall försöka få en bild av personen i fråga. Och Daniel är i mångt och mycket en ”klassisk längdåkartyp”, kanske till och med lite ”skidåkartorr” som Jossan och Johanna skulle säga. Men ändå inte och det är det jag hoppas kunna bjuda på i reportaget, som kommer att publiceras efter att Daniel har vunnit den totala världscupen. ”Jaså, du tänker så. Jaja, då får jag väl göra det då.”
Jag ser hursomhelst fram emot längdsäsongen, som i WC-sammanhang drar igång i mitten av november och för egen del förmodligen kommer att dra igång med blodigt allvar på Marcialonga i januari. Mitt mål är att åtminstone ha kört 7 mil innan 7-mils-loppet. Nej, skärping. Det går faktiskt att åka längd i Spanien.
Har lite halvbra fokus nu. Sitter och sneglar på livesändningen från Quicksilver Pro i Hossegor. Vill du se? Tänkte väl det. Klicka här
Fina vågor. Sol. Och igår fick jag en märklig längtan efter att bara få paddla ut min bräda och surfa. Surfing får mig att slappna av och koppla bort allt annat på ett sätt som ingen annan sport kan få mig. Längtar tills på söndag. Både till att få surfa själv men även till att få se Kelly Slater.