Paradisön Ometepe

Vaknade i lördags av att klockan ringde 07.00. Jag trodde att den var 06, men tydligen gjorde jag en liten omprioritering när vi kom hem efter utekvällen i fredags och den var i stället 07. Vi kastade oss ut på gatan i San Juan del Sur för att ta en taxi först till Rivas och sedan till San Jorge.

Min spansklärarinna hade talat om vad taxin skulle kosta och kanske framför allt hur mycket den inte skulle kosta, men det är svårt att förhandla. Vi fick åka för 10 dollar, vilket var betydligt mer än vad hon sagt men betydligt billigare än vad vårt hostel tyckte vi skulle betala för deras shuttle. Nåväl. Vi fick i alla fall åka taxi hela vägen till hamnen och båten som skulle gå varje timme låg inne, trodde vi. Icke. Det var en och en halv timme till nästa båt gick och efter ett snabbt snack med en påstridig försäljare kom vi fram till vilka alternativ vi hade. Efter att ha läst lite i en guidebok som vi lånat av två amerikaner som hoppade in i vår taxi strax före vi var framme vid hamnen kom vi fram till att vi hade ytterligare val.

Vi hade alltså tänkt tillbringa helgen på Ometepe, vulkanön som ligger i den stora insjön i närheten av San Juan del Sur. Det amerikanska paret måste ha tyckt att vi var så förvirrade och ostrukturerade och vi ändrade vår plan sisådär fyra gånger medan vi åt frukost. Vi ville till Ometepe och ville bestiga en av de två vulkanerna på ön, annars visste vi inte så mycket mer. Inte till vilken stad på ön vi skulle, hur vi skulle bo, vart vi skulle vandra eller någonting. Efter många om och med ändrade vi vå plan en sista gång och hakade på det amerikanska paret till San José del Sur och väl där åkte vi en pickup med dem till det hotellet de skulle bo på. Vi hamnade inte direkt mitt i smeten utan det fanns mer eller mindre bara det där hotellet och några enstaka hus. Efter att vi kollat på rum, bokat och Erika höll 20-dollarsedeln i handen kom jag på att vi nog inte borde vara där vi var. Efter lite snack med han som ägde hotellet bestämde vi att vi skulle bo på hans hotell i Moyogalpa, som är huvudorten på ön och låg 12 km därifrån. Något förvirrat. Vi sa tack och hej till det amerikanska paret och bagav oss till fots. Det är nog inte så vanligt att det går gringos längs den vägen för dagen efter skulle han som körde oss till vandingen säga: ”Jag såg er gå längs vägen igår …”

Det var i alla fall en kul promenad som tog tre timmar. Vi passerade små byar med riktigt små fattiga hus och vi köpte en tokbillig fika: Två flaskor vatten, två bananer och två påsar chips för 26 cordobas (drygt en dollar). När vi satt och fikade kom en vinglig man med machete farligt nära och en väldigt väldigt gammal dam gick förbi och in i butiken för att handla. Hon lät konstigt och såg varken ut som hon såg eller hörde. Efter viss förvirring i Moyogalpa hittade vi vårt hotell Casa Morena, som låg mitt bland invånarnas hus men var riktigt riktigt fint. Det kändes nästan lite väl lyxigt, samtidigt som det var skönt att ha någonstans att hänga på eftermiddagen. Vid fem mötte vi vår guide, Javier, som verkade trevlig och taggad. Med hans hjälp skulle vi försöka bestiga Concepcion, den 1600 meter höga vulkanen, som fortfarande är aktiv och hade sitt senaste ordentliga utbrott för sju år sedan. Spännande. Efter middagen var vi sjukt trötta. Jag somnade före klockan var 20 och vaknade av att klockan ringde kvart i sex. Klockan 06.00 skulle vi nämligen möta Javier.

Sjukt nog och med sinnesjukt dålig tajming hade jag fått mens. Jag borde egentligen inte skriva det här, men det blev ganska intressant så jag kan inte låta bli. Jag hade givetvis inte med några tamponger och såg verkligen inte fram emot att bestiga ett helt berg utan. Som tur var var tjejen som jobbade på hotellet nere i deras kök och fixade med frukost. Jag föröskte förklara för henne på spanska och hon sa åt mig att följa med. Då hade Javier redan kommit och jag fick be honom vänta. Tjejen tog med mig till en kolsvart kiosk ett kvarter bort. Är den öppen såhärdags tänkte jag. Hon ropade lite och sa något på spanska. Efter ett tag kom det fram en liten gumma med ett paket bindor. Fantastiskt. Efter att vi hämtat upp ett amerikanskt par som också skulle med lyckades jag dessutom hitta en toa och var sent omsider klar och redo för att vandra. Vilken morgon.

Vi åkte minibuss några minuter iväg för att starta vår hike. Det visade sig att det amerikanska paret höll på med ultralöpning och verkade vara sjukt vältränade. Efter att vi blivit avsläppta började vi gå längs en ganska bred och platt stig. Efter bara några 100 meter såg vi en hel flock apor, kort därefter kossor och hästar och när vi såg en död orm någon minut senare kändes det som att det här skulle bli en bra dag. Ön Ometepe är egentligen helt sjuk och ser ut som en plats som inte finns. Man skulle kunna tro att den bara existrerar i sagornas eller i filmens värld. Ganska nära kusten ligger världens största insjö (som det bor hajar i) och mitt i sjön är en ö som mer eller mindre bara betår av två stora vulkaner. Jag hoppas att bilderna säger mer än mina ord. Ometepe är fantastiskt och väl värt ett besök. Att dessutom ha fått vara på toppen av den högsta av de två vulkanerna är, minst sagt, nice.

Efter en stunds vandring blev det brantare och brantare och vi gick ganska länge i riktigt tät skog och väldigt brant uppför. Inte så konstigt eftersom vi började på sisådär 150 meters höjd och skulle upp på 1600 m. Trädgränsen var vid 1000 meters höjd och efter en paus där begav vi oss uppför resten, en väldigt stenig och sjukt brant bit. På de flesta andra ställen (typs Sverige och Alperna) går stigarna liksom i sicksack upp, men inte här inte. Det var verkligen spikrakt upp, rakt mot vulkanens topp. Ju närmre toppen vi kom desto brantare och stenigare blev det och när vi var några 100 meter ifrån blev det dimma och moln. Det var dock inte vanliga moln utan gaser från vulkanen och det var en riktigt frän doft (lite som på kemin på högstadiet). Det blev också lite svårare att andras och lite dizzy. Vår guide spanade hela tiden uppåt och ringde och pratade med sin chef om hur högt vi fick och kunde gå. Tydligen utsöndrar vulkanen extremt mycket gaser just nu och det var därmed extra farligt att gå upp. När vi närmade oss toppen började det amerikanska paret bli lite kinkigt och framför allt tjejen, som varit så tuff tidigare ville inte gå mer. Vi lyckades dock övertala henne och tog oss upp till där kratern på sätt och vis började. Det var riktigt coolt att se gaser pysa ut här och var. Det går att gå ytterligare en bit upp, men var enligt vår guide alldeles för farligt denna dag. VI hade dock tydligen gått i rekordfart, knappt tre timmar till toppen (det brukar ta fem) och guiden var sjukt imponerad över vår fysiska form. För femtioelfte gången på denna resa fick vi höra att var ”superfit”. Jag är egentligen inte beredd att hålla med, men det är ju för att vi jämför oss med våra elitidrottare till kompisar hemma. Det är inga elitidrottare som reser runt här, utan de flesta gillar öl alldeles för mycket – så visst, i dessa sällskap kanske vi kan kallas superfit. Efter en snabb vända vid kratern ville guiden att vi skulle gå ner fortast möjligt och det var inget problem för oss, men för den amerikanska tjejen tog det evigheter att gå ner och jag och Erika gick före.

Nästan nere såg vi hur många apor som helst, som hängde och hoppade i träden ovanför oss. En apa hängde bara ett par meter ovanför oss och som guiden sa: ”Så här nära kommer man aldrig en vild apa. Det borde vara omöjligt.” Så coolt.

Vi var supernöjda med vandringen och åt kycklingtacos i väntan på båten. Väl tillbaka i San Jorge hade vi tänkt pruta bra och inte betala en krona mer än 100 cordobas tillbaka till San Juan del Sur. Vi var ganska nöjda med att ta en taxi till Rivas för 40 och därifrån ta en buss till San Juan del Sur för ytterligare 40. Då hade vi ju klarat mitt mål. Dock upptäckte jag på bussen att jag glömt mina nya fina stavar i taxin och därmed blev det en ganska ”dyr” resa. Lite surt, men men.

Det kändes faktiskt skönt att komma ”hem” till San Juan del Sur igen. Nu väntar fem dagar här innan det bär av mot Costa Rica.

2 svar på ”Paradisön Ometepe”

  1. Vilken resa ni har hittat, man kan ju bli grön av avund.
    Pysande vulkaner och äggläggande sköldpaddor. Dess-
    utom en massa spännande människor. Vi vill dock på-
    peka att rom är ingen hälsodryck.

    Kramar mormor o morfar

    Svara

Lämna ett svar till LENA Avbryt svar