Efter en intensiv men rolig helg på Engelbrektsloppet i Norberg går det inte att vara annat än skidsugen. Jag hann prova spåren i lördags eftermiddags och blev helt ärligt avundsjuk på alla som skulle få köra söndagens lopp. Gah.
Sitter just nu och tittar ut på klarblå himmel, strålande solsken och gnistrande vit snö och vill inget hellre än att åka upp till Lugnet och åka. Kikar in på webbkameran från skidstadion och blir ännu mer sugen, samtidigt som jag inser att jag inte har tid. Inte nu. I veckan bestämde jag mig för att inte köra Vasaloppet och omedvetet är det därmed mycket enklare att helt enkelt strunta i att sticka ut i längdspåret och träna. När vädret ser ut som idag, är motivationen inget problem. Men när det är gråmulet, runt nollan och allmänt gråtrist har tanken på Vasaloppet fått ut mig i spåret. Undrar hur det blir med det nu.
Strunt samma. Det där med skidor är ju trots allt inte min grej. Även om jag tror att det fortfarande kan bli. Jag kan ju åka förhållandevis fort, trots att jag är från Skåne och egentligen inte har åkt alls mycket skidor. Det kanske får bli motiveringen: tekniken. Att jobba på den i år och sedan köra hårt under orienterings-/löpsäsongen och efter det ha med mig bländade teknik in i nästa års skidsäsong. Kanske det.
Måndag igen. På mitt kontor. Jag borde göra lite mer seriösa grejer, men kan inte låta bli att skriva här och kommer heller inte att kunna låta bli att utvärdera Engelbrektsloppet. Att skriva upp bra och dåliga saker för att förbättra till nästa år. Mycket är riktigt bra och jag tror att i stort sett alla åkare är jättenöjda. Jag är dock inte nöjd, men det är jag aldrig.
(Bilden föreställer Camilla, som HAR bländande skidteknik, och halva mig …)