Det var ett tag sedan nu, men igår kom den igen; min favoritkomplimang, något i stil med ”va? Är du svensk? Jag trodde du var härifrån”. Och visserligen var den en spansktalande fransman som kläckte ur sig den, men ändå.
En spansktalande fransman som dessutom är grym grym grym på att surfa. Och ja, jag tar gärna den komplimangen om och om igen. För även om jag vet att jag är ganska långt ifrån att prata spanska perfekt, så kan jag i alla fall få det att låta som att jag pratar ganska bra. Det är bra.
Käkade sen middag med den spansktalande fransmannen, en baskisk fransyska och en fransktalande mexikanska igår. Finn ett fel: Jag, som inte pratar ett ord på franska. Och sanningen är att jag heller inte funderar på att lära mig franska, inte alls. Spanska däremot och jag har omedvetet börjat använda några mexikanska uttryck efter att ha hängt en del med Alejandra.
Idag väntar dock seminarium i fonetik och jag räknar med att alla eventuella slängar av mexikanska kommer att tvättas bort. Och det är ganska bra det. Ikväll ser jag fram emot premiären av Keith Malloys Come hell on high water i Patagonias butik. En Keith Malloy som jag för övrigt käkade pintxos med igår.